Ronjah

Fan, allt jag gör blir bara fel. Försöker vara 150% på jobbet. Ge allt jag har.
Vara överallt samtidigt och se till att alla har roligt. Försöker försöker. Försöker ge allt jag har.
Tydligen har jag ingenting att ge.
För det är bara kritik hela tiden. Allt jag gör är fel.
Jag har lärt av mig av att studera de andra - alla gör de på olika sätt. Hur ska jag göra? Ena gången duger inte det och andra gången inte det.
En prislista där hälften av allt vi säljer inte finns med. Man frågar efter pris, får kritik för det. Ska jag hitta på ett pris?
Huvudräkningen går åt skogen, får kritik över att jag skriver upp vad alla dricker och pris och räknar ut efter varje gång så jag snabbt kan säga hur mycket det ska betala - får kritik för det. (Andra gör också så på jobbet)
Jag ser till att folk har att dricka, går rundor, frågar om allt är okej och kollar askkoppar.
Får kritik över att jag aldrig är ute bland folket. Ska jag stå i dörren och fråga folk innan de ens kommit in i lokalen och satt sig vad de vill dricka?

Det är bara kritik hela tiden. Jag ska vara överallt, vara trevlig till de äckligaste svinen som ger mig de snuskigaste kommentarerna i världen och retas hela tiden med mig, medans de andra står och ser på. De ger ingen hjälp.
Och sedan, i slutändan, är allt mitt fel.
Man får inte en syl i vädret när kritiken haglar.
Ingen chans att fråga, har du sett det bra jag har gjort också?
Nej, Ronjah ska vara gud och en hora i baren, så är det.

Igår var verkligen den värsta dagen någonsin. Abstinens, illamående, njurar som värkte.
Och som en grädde på moset: två timmars sömn, en massa kritik och äckliga horgubbar som man måste behandla som gudar. Men jag hade inget tålamod. Jag fick nog, var lite otrevlig mot vissa av dom.
Ursäkta mig, men jag är en människa som är värd att behandlas med respekt. Jag kan ta kommentarer, jag är van vid de hungriga blickarna, men igår - borderline-ungen i mig bara skrek döda dom eller döda dig själv.

Idag ringde min framtida-chef. Han behöver mig på ytterligare ett ställe. Det blir tre ställen, tre olka prislistor och tre gånger så mycket förvirring. Jag vet inte om jag kan.


Jag stänger av mig nu.
För jag orkar inte mer.
Men jag har D. och det gör mig lite gladare.
Annars hade jag säkert vid det här laget skurit upp mig.
Men jag kan inte såra honom på det sättet. Så jag låter bli, och kryper ihop i mig själv.
peace.

När jag läser mina gamla blogginlägg (har haft flera under mina år) och dagboksinlägg tänker jag på hur bra jag var på att uttrycka mig under den tiden.
Nu för tiden är det raka motsatsen. Jag får aldrig riktigt sagt det jag vill. Jag hittar inga ord för det jag känner.
Det mesta blir ett enda stort blurr av lösdragna ord som poppar upp i huvudet. Inget konkret slut.
Varför är det så? När jag som mest behöver uttrycka mig så går det inte. Det säger stopp och jag sitter där. Känner mig inpressad i ett hörn av mina knasiga tankar och känslor. Ihopkrupen och vilsen.
Jag försöker hitta musik som speglar mig, men lyckas inte. Blir frustrerad och ilsken.
Förut skrev jag dikter, texter, noveller. Orden bara kom automatiskt.
Nu måste jag anstränga mig. Och eftersom jag inte har några nerver mer så ger jag upp. Och blir sedan arg på mig själv. Hur kan det vara så svårt att uttrycka sig?
Varför klumpar sig allt i halsen när jag vill svara på frågor?
Är jag rädd? Osäker?
Det är inte likt mig att inte ha svar.

Jag vet inte. Fråga senare, just nu orkar jag inte.
Det är standard svar.
Har jag gjort en sådan förändring i mig själv att jag behöver söka nya ord?

Idag gick jag upp kvart i sex, för att ta bussen till Hartberg kvart i sju.
Ca halv åtta var jag i Hartberg, satte mig på ett café. Drack en latte och åt en toast i väntan på att klockan skulle bli halv nio.
Halv nio vandrade jag iväg till AMS för information om hur man som bäst är arbetslös och hur man lättast hittar nytt jobb.
Då jag redan har ett nytt jobb, men först börjar jobba i juni, var det mesta mest bla bla bla bla....
Sedan köpte jag mig en ny mobil med abonemang. (har samma telefonnummer)
Nu har jag 1000 gratis sms inom EU och 2010 fria minuter inom alla mobilnät i Österrike för 18 euo i månaden. Sweeeet! Med mobilen landade jag på 29 euro totalt. En bråkdel av det jag gav ut för kontaktkort den senaste tiden.

Sedan bussen hem, äta mat.. Sätta sig vid datorn, somnade. Ignorerade min mama som ringde (förlåt, men jag var sjuuuuukt trött)
Vaknade sedan vid öh, fem? halv sex? Iaf, planerade inför daten imorgon, chattade och la över musik och bilder på mobilen.

Nu har jag knaprat mina kvällsmediciner och ska snart sova.

peace!


(J. Du är värdefull, du är vacker, du är viktig.)

Navelpiercing.
På torsdag ny mobil.
Mina pengar springer iväg.
Ibland har jag ångest över att de inte kommer att räcka.
Men så tänker jag: äsch vafan, det finns en lösning på allt. Hejja sparkonton till exempel.

Jag är trött.

Kom nyss hem från ännu en date med D. Vi var och åt pizza, satt på Café och sedan bar det av mot sjön med filtar och en flaska öl. (Standard på alla våra dater)
Ligga på bryggan, röka cigg och prata om allt mellan himmel och jord.
Det är så lätt att vara mig med honom. Jag behöver inte vara rädd.
Jag älskar att ligga under filten, känna hans doft och räkna stjärnor.

Igår träffades vi också. Först åkte vi till Weiz - McDonalds, men där var det för mycket folk, så vi prövade vår lycka i Hartberg. Men ack ve, där var det mycket folk också, så vi åkte till Oberwart (det ligger i Burgenland) där var det okej. Haha. Chicken Gordon Bleu hamburgare, var god!!
Sedan åkte vi upp till ett torn mitt i skogen, för han skulle bevisa att man inte kommer överallt med buss såsom jag påstår att man gör i Sverige... Vilket man gör!!! Men vi kunde inte ens komma hela med vägen med bilen till tornet det sprack lite för hans motbevisande teori också, men det påpekade jag aldrig..
Och ja, sedan sjön, filtar och fram till kl 2 låg vi där och kollade stjärnor och pratade.

Det pirrar i magen. Men vi går långsamt fram. Han kom precis ur ett förhållande. Och jag förstår att han behöver tid. Dessutom vill jag inte rusa in i något som sedan blir pangkaka. För han är en av de få människor här som jag kan vara komplett ärlig med. Och jag vill ha honom i mitt liv.

Födelsedagen igår var lugn. Jag stängde av ljudet på mobilen så jag kunde sova länge.
Jobbade i måndags och på tolvslaget kom Phil med champagne och spelade födelsedagsmusik.
D. som jag inte har sett på länge var också där. (Haha, Sis A. vet vem D. är!)
Meli, farbror och annat folk firade mina första minutrar som 20-åring.
Och firandet avslutades med kyssar från D. (Haaaa! Sis A., jag sa att jag skulle lyckas få till det!!!)

Under dagen var det lugn, present från Sigrid och Uwe fick jag, ett urfint armband!
Och från Meli rökelseset och en kalender (har själv sökt ut dom haha.) Jag bakade en tårta som jag sedan åt med resten av hushållets kusiner till kvällen.
Sedan hämtade D. upp mig och vi åkte till sjön. Satt på bryggan med filtar och lite öl, en mobil med musik och pratade. Tittade på stjärnor. När det blev för kallt åkte vi till McDonalds och sedan SchloßCafé här i Stubenberg och pratade om livet, döden, min bakgrund, framtidsplaner och önskningar till klockan halv tre. Och det avslutades med kyssar.
Det var en riktigt bra födelsedag.

Idag firas det vidare med att farmor och farfar kommer på tårta.
Men först jag med bussen till Hartberg och AMS (fick först mitt bekräftelsebrev från Steve imorse.)
Jobbiga människor på AMS som säger att man måste ha bekräftelse på att man redan har ett nytt jobb, men att första arbetsdagen är då och då och så. GAH!

Har förövrigt kollat upp kursstarttider för körkort. Om allt går som planerat börjar jag med körkortstagandet i maj. Wish me luck!

Okej, i lördags blev det för mycket alkohol.. Obegränsad mängd alkohol med panikångest.
Men jag gjorde det rätta och ringde min faster som kom och hämtade mig.
(Jag har för övrigt gett mig själv en alkoholgräns... 5-7 drinkar, inte mer!)

Var iallafall fit på söndag och min första dag i Beach baren gick bra. Nästan 6 euro dricks. Woho!

Idag blir det att åka till Hartberg och AMS, plugga prislista till ikväll och förbereda mig mentalt på morgendagen (födelsedag)
Där det enda jag vill ha på min födelsedag är mamma, pappa, syskon och katt.
Men inget av det är möjligt.

Igår somnade jag konstigt halv åtta i min säng. Fullt påklädd och allt.
Vaknade mitt i natten och tänkte, vafan?!
I alla fall är jag klar vaken nu, efter 12 timmars sömn. ångesten från lördagen är borta och jag har nog redan rökt två cigg... äsch, det får bli en tredje.

peace.

Det blev party igår.
Och mina kvällmediciner slank ner med 50% snaps.
Grabbarna vågade inte ens smaka på den, veklingar haha.
(E. du får komma ner hit så ska vi allt visa dom hur det går till när man festar på riktigt!)
Sov över hos M. (Inte att förväxlas med M.) Och var hemma halv tio på morgonen.
Med 15 cm klackar, håret åt alla håll och spritsmak i munnen och rösten sönder av cigg.
Min gamla vardag, måndag till söndag. Mitt gamla liv med Herr Blåljus och Farbror Knut.

På senaste tiden har jag blivit duktig. Jag håller mig inom gränserna. Men leker lite lätt med tanken på alla gånger jag vaknat upp och tog en cigg hos E. och inte hade en enda känsla i kroppen - allt var bedövat från gårdagen.
Hur skönt det var.
Men just nu går allt förbi mig, vad folk tycker, tänker, säger. Så jag behöver inte bedöva mig själv.

Sitter här i mitt rum och lyssnar på Kent - Röd.
Mina känslor speglas i melodierna, i texterna. Och jag tänker tillbaka på den tiden då jag hatade Kent. Och sedan på E. som skickade Utan dina andetag till mig. Och jag förälskades.
Jag tror jag vet varför jag inte klarade av Kent förut. Varför jag hatade dom.
Jag var rädd för all känslor.
Men E. visade mig att hur man flyger till musiken. Hur man i Kents melodier flyger högt över alla höghus av betong och murar med elstängsel.
Tack, E. Jag älskar dig.

"Ibland är det som att spegla sig när jag var lika gammal som du. Dessa tankar och känslor. Jag beundrar dig och glädjer mig över dig!"
.."Duär så otroligt insiktsfull. Med en fantastik gåva att uttrycka dig."
Sms från Mams. Det betydde mycket. Tack!

De fulaste kommentarerna någonsin: Va har du borderline? Hur kan man ha det när man är så snygg och sexig som du!?!
Inte kan du ha panikångest, du som är så vacker och så klok.
Inte kan du..
Inte kan du..
Tja kära idioter, utseende och psyke har inte med varandra att göra på det sättet.
So fuck off.

För övrigt fägar jag håret igen.
Och om jag inte kan åka med till Baby-O idag heller super jag mig packad hemma i mitt rum.
För jag vill ha party.

... och när jag går in på facebook och kollar in mina vänners sidor, så är han där. M.
Hans profilbild, hans namn under gemensamma vänner. Nästan alltid.
Han ler och jag minns precis när bilden är tagen.
Och mitt plåster-klister hjärta gör ont. Och jag ser framför mig alla gånger jag kom från jobbet, smög mig in i hans rum och satte i hans säng och tittade på honom när han låg där och sov. Kröp ner under täcket, la hans arm om mig. Han pussade mig på håret och nacken. Och där låg vi tills det var dags för honom att gå till jobbet.
Varenda gång jag ser honom framför mig ler mitt inre, men mitt hjärta brister.

Sedan tänker jag på de gånger jag satt i hans säng med panikångest, kramade kudden så hårt så hårt.
Hur han såg på mig och undrade vad som händer med mig.
Och jag kunde aldrig svara.

Jag tänker på de gångerna vi låg i varandras armar och jag spelade Kent för honom. Han förstod inte ett ord. Men det gjorde jag.

Och en kväll gick jag in i hans rum, hämtade min kudde och sa att jag sover hos mig. Försvann.
Desperat skickade han ett sms; kom tillbaka, så pratar vi.
Minns att jag grät. Minns hur det flöt ångest i mina ådror istället för blod. Och i en bråkdel av en sekund var allt över mellan oss. En massa lögner om varför jag gör slut.

Vi var sedan vänner.
Men vi ville båda mer. Men den vägen hade en vägspärr.
En väggspärr med skyltar. Varning; Borderline. Varning; panikångest, Varning; PTSS. VARNING SKADADE MÄNNISKOR!

Jag vill göra som Eternal Sunshine of the Spotless Minds.
Radera allt från min näthinna. Allt.
Glömma.
Sudda ut.

För du svarar inte. Inte på sms. Mail. Facebook.
Du har redan glömt.

Love Undone.

______________________________________________________________________________________________

En sådan där update:

Idag är min sista semesterdag. Imorgon anmäler jag mig arbetslös och drar in A-kassa.
Nytt jobb har jag, men det tar ett tag innan jag kan börja. (Allting hänger på väder)
Servetris nere i Beach baren vid sjön.
Städade där idag, och han jag ska jobba med verkar som en kulig typ. Vi kommer säkert ha partaj på jobbet!

Ellens röst spränger i mina öron. Hon har en sådan vacker röst. Min storasyster. Jag är så stolt över henne att jag spricker. (http://www.youtube.com/watch?v=CzZePFM609c)

Och jag tänker på idag och fan, it's a Mad World.
Idag var Melis pojkvän på en begravning. Hans pojkvän hade hängt sig.
Allting var så utstuderat. Avskedsbrev, och sparat pengar till sin syster.
Hur länge gick han med sitt självmord i tankarna?
Och jag frågar mig också om någon visste om hur han mådde.
Men jag kan inte fråga, för frågorna stakar sig i halsen. Jag går inte så bra ihop med självmord.
Dels för att jag själv har försökt ett par gånger och för att jag har vänner som har försökt.
Fast mina självmord var så att säga, halvhjärtade. Jag ville egentligen inte dö. Bara bort.

Men han, han är nu död. Efter ett lycket självmord.
Vafan är det egentligen för en jävla mening? "Lyckat självmord"
Det är inget lyckat med att ta livet av sig. Det är jävligt olyckat.

Egentligen vill jag inte veta vad som försegick i hans huvud när han hängde och inväntade döden. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera..
Tänkte han de tankarna jag tänkte när jag svalde piller efter piller efter piller?
Varför tänkte han inte som precis innan gränsen: Äsch fan, orka dö. Döden suger den med.
Då hade levt idag. Och alla de svartklädda människorna som var där idag med tomma, blanka ögon, kunde vara någon annanstans. På jobbet, eller i skolan what so ever.
Mammans hysteriska gråt. Att behöva gå på sin egna sons begravning.
Jag led av att se henne. Visste inte vad jag skulle ta vägen.

Jag är glad att jag inte kände honom personligen, så jag slapp gå på begravning, så jag slipper gå runt med de känslorna som de anhöriga har.

Av hela mitt hjärta hoppas jag att han är lycklig nu. Att han får frid.
För jag vet vilka känslor som får en att göra en sådan sak.

________________________________________________________________

Och till alla mina borderlinevänner, bipolära, depressiva, med ätstörningar osv, ge fan i att ta livet av er!
Jag biter huvudet av er annars!
Varje morgen ska ni vakna upp.

Var och shoppade med Melanie idag. Mitt bankomatkort glöder, hohoho.
En massa födelsedagsprestenter från mig själv till mig själv.
Exakt en vecka kvar nu tills man fyller 20.
Fyller helt och hållet vuxen.
Wow. Kan knappt bärga mig.
Ähhh, jag skojjade. Jag är rädd och har ålderkris.
Om en vecka är jag ingen tonåring längre.
Shit.

04.03
...." Jag hatar att M. är borta.
Jag hatar att E. inte är här. Behöver någon som förstår mig. Jag hatar mina mediciner."

05.03
...." Xanor hjälper. Den bedövar.
Saken är bara den att under all medicin bubblar känslorna. Är rädd att dom kommer fram vid fel tillfälle.
Det är hemskt att vara rädd för sig själv.

... Jävla borderline, gör mig totalt fuckad. Jag vet inte vad jag vill. Vet knappt mer vem jag är.
Måste bort härifrån!!!
Kan inte stanna kvar. Men måste vänta.
Dena ständiga jävla väntan.
På vad?
På frihet?
Frihet med piller, sprit och fest utan slut?
Jag vet inte. Jag fattar ingenting.

Snart kommer Ri.

...

Nu är Ri. också borta.
People always leave!"

16.03
..." Det är konstigt.
Jag har alltid samma konstiga känsla när jag vaknar upp och tar min första cigg.
Vad är det för känsla?
Tomhet? Hopplöshet?
En känsla av ingenting?
Tror mer på det sista. För känslan är så obeskrivbar.
En genomskinligt grå känsla som gör att jag vill sova bort mitt liv, men ändå har jag inga problem med att gå upp till jobbet.
Långsamt får jag nog av den.
Men efter någon timma är den bortglömd, utsuddad från mitt minne. Vilket gör att jag kan somna och vakna upp igen.
Med samma känsla vaknar jag upp igen."

27.03
...." Ord kan egentligen inte beskriva hur jag känner mig just nu.
Fullpumpad med överdoser.

......

Människor kan inte höra tysta skrik
och jag kan inte skrika så folk hör."




Men nu är jag hemma. Jag slipper Obergurgl-kvalet. Känslan av att inte kunna andas är borta.
Om det nu skulle vara så att jag vill skrika och gömma mig i en vedhög kan jag göra det.
Vilket gör det lättare.
Jag behöver inte vara rädd mer. Rädd för mig själv och mina känslor.

-

M. JAG HATAR DIG SOM PESTEN JÄVLA KUKUNGE!
Jag vet att du inte kan svenska. Att du inte ens läser min blogg. Att du är långtborta.
Du lovade att vara där för mig. Men du ljög.
Fyfan vad jag hatar dig för det! Fyfan för ditt falska beteende! Jag hatar dig.
Jag orkar inte tänla mer på dig. Ska aldrig mer nämna dig vid namn.
Och det är tydligen så, vissa ex kan man inte vara vän med.
Speciellt inte när dom lämnar än.
Visst, jag gjorde slut med dig. Krossade ditt hjärta.
Men du lovade.
Du lovade.
Och du bröt ditt löfte.

-


http://www.youtube.com/watch?v=T-CeHvD8NFs
För oss. E.

Tillbaka i Stubenberg. Äntligen!
Sedan mandag andas jag steirisk luft. Och allt känns sa mycket bättre.

Att det ska vara så jävla lätt för alla andra att kunna tänka klart äe orättvist.
Ni ska bara veta vad som försegår i mitt huvudet. Totalt CP.

Idag börjar min sista arbetsvecka. Yay!
Förra måndagen hade jag ett litet återfall och jag tvingade min chef att säga upp mig. Hon gav mig 11 april som sista arbetsdag. Så den 12 är jag hemma i Stubenberg! Det ger mig kraft att klara av veckan.
Jag har varit duktig och kollat upp tågtider osv. Och har en liten lista över saker som ska klaras upp under veckan.
Ska ta mig i kragen och få det gjort också.

Idag ska jag kolla på New Moon som världens bästa Lina skickat till mig.

Och min andra jävlafittchef kom precis förbi och sa att jag inte fick sitta vid datorn. Den är för gästerna. Det finns för fan inte en enda gäst här. Alla åker skidor.
Kokainfitta är han allt.

Fan vad jag hatar datorer utan Adobe Flash. Man kan ju inte ens kolla youtube!!! Grrrr..

Turbulenta dagar är det, sedan jag blev utsläppt från ja, psyk.
Det hela började innan jul med panikångest. Jag gjorde slut med min pojkvän (yes, jag hade en pojkvän) Vi var inte ihop speciellt länge och att vi överhuvetaget var ett fixpar fick jag veta när han pratade i telefon med sin mamma... Kul lix.
IAF! Under en kväll med tusen kilo panikångest gjorde jag slut.
Och det gick vidare från där. Från doktorn fick jag benzo utskrivet. Och som vi alla vet har jag och benzo + alkohol ett mycket labilt förhållande.
Annorlunda var det inte den här gången heller. Massa benzo, massa alkohol.
Jag vaknar upp med cuttade lår och går till jobbet som en zombie.
Jag kunde inte äta och spydde upp allt jag fick i mig. Det enda som kunde stanna nere var saltapinnar.
Arbetskamrater började kommentera att jag blivit så smal... Vilket jag inte hade märkt.
Var hos läkaren för magen, fick en massa infusion osv. Tabletter, men spydde iaf.
Sedan hände det något som inte fick hända; jag vaknar upp i min säng där mitt lakan är full av blod.
Jag och min rumskamrat Andreas gick till läkaren för att sy ihop mig. Men det gick inte, för såren hade rean börjat läka.
Istället fick jag åka privattaxi (ambulans) till sjukhuset i Zams. Fullpumpad med benzo från kvällen innan.
Mitt lår med över 250 snitt blir omlagt och jag sover som en stock.
Vaknar upp, ser ubbelt undrar vart fan jag är och ser kanylen i min arm, och fattar aha, sjukhus.
Tydligen hade jag t o m packat en väska med saker.
Från sjukhuset minns jag inte så mycket, förutom att hon som låg brevi mig var snäll och ibland ringer hon mig.
Från sjukhuset i Zams blir jag skickar till psyk i Hall me diagnosen:
Posttraumatisk stress synrom (gammal diagnos) ätstörningar, destruktivtbeteende, intox med alkoholmissbruk, cannabismissbruk och borderline.
Jag var i Hall ca 2 veckor eller något... Träffade massa goa människor. Och sedan fanns ju det en som man störde sig skitmycket på....
Jag återupptog kontaktet med mitt ex, men han kunde inte riktigt förlåta mig.. Och sedan, vem fan vill vara ihop med en psykobrud?
Jag pratade med René, han ville hälsa på men kunde inte pga jobbet.

Allt var bara kaos och jag ville därifrån.
Så då spelar man teater. Ler, skrattar och ljuger.

Sjukskriven och störd. Första kvällen i Obergurgl efter min sjukhusbravad var det tillbaka med att röka på, supa, knapra piller.

Och där är jag nu.
Det enda som har ändrats är att jag inte röker på mer, har långt röbrunt hår och kan snart ha storlek 32.

Totalt störd i alptopparna.

Gott nytt pa er allihopa!
Och Gid jul i etferskott.
Hm.. när skrevjag här senast? Det var längesedan..

Aja.

Jag mar bra.
Mer har jag inte ork att skriva för jag är tröööööööööött.

peace