Ronjah

När jag läser mina gamla blogginlägg (har haft flera under mina år) och dagboksinlägg tänker jag på hur bra jag var på att uttrycka mig under den tiden.
Nu för tiden är det raka motsatsen. Jag får aldrig riktigt sagt det jag vill. Jag hittar inga ord för det jag känner.
Det mesta blir ett enda stort blurr av lösdragna ord som poppar upp i huvudet. Inget konkret slut.
Varför är det så? När jag som mest behöver uttrycka mig så går det inte. Det säger stopp och jag sitter där. Känner mig inpressad i ett hörn av mina knasiga tankar och känslor. Ihopkrupen och vilsen.
Jag försöker hitta musik som speglar mig, men lyckas inte. Blir frustrerad och ilsken.
Förut skrev jag dikter, texter, noveller. Orden bara kom automatiskt.
Nu måste jag anstränga mig. Och eftersom jag inte har några nerver mer så ger jag upp. Och blir sedan arg på mig själv. Hur kan det vara så svårt att uttrycka sig?
Varför klumpar sig allt i halsen när jag vill svara på frågor?
Är jag rädd? Osäker?
Det är inte likt mig att inte ha svar.

Jag vet inte. Fråga senare, just nu orkar jag inte.
Det är standard svar.
Har jag gjort en sådan förändring i mig själv att jag behöver söka nya ord?