Nytt och värme

Fredag och lördag har varit hemskt! För det har varit otroligt varmt! I lördags var det nästan 40 grader!
Jag höll på att rinna bort och hade migrän som tusen.
Och att jag blev opererad i veckan gjorde mig inte direkt piggare av att man höll på att dö av värmeslag...
Så jag jobbade inte i helgen.. Det gjorde väl Philomen lite arg, men orka bry sig. I lördags kunde jag knappt äta, dricka eller stå upp utan att vilja spy.  Allt bara snurrade.
Plus det, har jag fått nya tabletter från läkaren på PSZ.
Istället för de 25mg Seroquel 3x om dagen och 100 mg Seroquel till natten har jag fått Serquel XR 300 mg (mildare än dom vanliga serquel) som jag tar på kvällen och Abilify 5 mg.
Abilify ersätter Xanor. Men jag kan inte sluta ta Xanor på ett tag, måste trappa ner. Men snart är jag helt benzofri.
Började ta de nya tabletterna i fredags och drog ner dosen på Xanor till hälften, så jag hade lite abstinens i fredags.
Men men. De nya tabletterna känns mycket bättre. De har inga stora biverkningar.

I natt var det oväder. Blixt och dunder! Hagel osv.
Det var skönt. Kylan gjorde gott!

Idag blir det bio med kusin M och svåger M. ;)
Vi ska se Robin Hood, har redan sett den, men den är bra och värd att ses igen!

Nessaja

Always lived my life alone,
Been searching for a place called home.
I know that I've been cold as ice,
Ignored the dreams, too many lies.
Somewhere deep inside, Somewhere deep inside me,
I found ... the child I used to be
And I know that it's not too late
Never,
Too late...

FREE I AM!



Bye bye lunar

Jag funderade på att spara ner mina gamla lunardagboksinlägg.
Men så tänkte jag efter.. vill jag verkligen veta hur det var då? Och svaret blev nej.
För det är historia.
Därför raderar jag min lunarsida efter åtta år. Utan att ha sparat ner något.
För jag vill inte minnas. Jag vill inte veta.

Och nu, nu är den borta.

För det ska skrivas nya saker. Nya, BRA, saker.


!!

Operationen gick bra!



Hej och hå

Jag och D. har kollat på en lägenhet, som vi verkligen tycker om! Den har allt som vi önskar oss.
Det är min chef som har den, och han lämnar kvar allting vi behöver för han flyttar in i ett möblerat hus. Vi kan även köpa möbler som redan står i lägenheten, är inte det en dröm!!!
Saken är den att det är en hyr/köp-lägenhet, så vi måste betala insats för tomten, vilket inte är en liten summa.
Så vi sitter och klurar fullt på hur vi ska kunna finansera på bästa sätt.

Helgen var stress. Jag har jobbat, där det var massa stress. Igår var den värsta dagen. En massa saker fattades efter ett tag och det kom nya saker lite pö om pö.
En jävla stress!!!
Vi måste verkligen ladda upp rejält för nästa helg så detta inte händer igen.

Imorgon är förresten operationen, och i skrivande stund är jag inte nervös. Är väl för trött för det...
Jag hör av mig till alla så fort jag kan efteråt!

peace!

Släck ljuset, jag orkar inte en jävla show.

Var idag LKH Hartberg Gyn Ambulanse för en undersökning och på tisdag ska jag opereras.
Heja. Som om mina cystor inte var nog, som om min emotionella cancer inte var nog, nu detta.
Jag vet inte vem som är mest rädd, jag eller D. Jag tror det är jag, men jag visar det inte.
Visst läser han av mig och frågar varje minut sedan han kom hem hur det är med mig.
Vad ska jag svara? Att jag är dödligt rädd att allt kommer gå skitsnett och att jag inte kan få barn senare?
(Nej jag är inte gravid. Det är ingen abort jag ska göra, för något sådant kan jag aldrig göra. Det kan jag inte, inte efter e. som jag förlorade.)
Jag säger att jag är trött, att jag är nervös. För det stämmer också.
Men någon gång kommer jag säkert lipa över det hela. Någon någon gång kommer muren att brista.
Idag behövde jag inte gråta, det gjorde himlen åt mig.. Det regnade här som fan hela dagen..

Jag bara... orkar inte. Orkar inte med min kropp.
Känner mig mer som 70årig tant än en ung, 20 år med livet framför sig.
Fanfanfanfan.


Du, jag och framtiden

Från:

För mycket alkohol, rakblad, pillerparty och total vilsenhet




Till:

D.s kärlek. Vakna upp bredvid varandra varje dag, trygghet, ömhet, lycka.
Jag är nu på rätt spår till ett lyckligt liv.
Tack D. Hdl <3


Emotionell cancer

Jag vet inte.. Jag går i någon konstig dimma. Min emotionella cancer.
På fredag har jag en intervju på Psysiska Centrumet i Hartberg, och eftersom det är långhelg har D. ledigt och vi ska åka dit tillsammans.
Tänk om jag inte får någon samtalsterapi? Hur ska det gå då? Och tänk om jag får en? Då måste jag anpassa alla möten efter bussen. Tänk om det inte det går?
åh. Jag hatar att känna mig låst.

Ute går vinden som en liten orkan. Och jag gick först upp halv tolv.
Jag vet inte, men igår sov jag som en liten bebis, och idag med. Jag vill inte gå upp helt enkelt.
Vill bara sova. Sova bort allt. Men jag vet inte vad det är jag vill sova bort..

Och jag hatar nyheterna från Gynekologen, och jag hatar jävla telefonförbindningar.
Jag hatar att man inte får direkt nummer till stället man ska boka tid hos.

Allt jag vet inte går mig på nerverna. Riktigt jävla rejält!
Känner mig så halv.

?!

Jag vet inte riktigt..
jag vet ingenting.

Det enda jag vet är att jag har en pojkvän som står vid min sida till 100% varje dag.


.

Jag bytt kläder tusen gånger, för jag känner mig äcklig i allt jag har.
Men mina jeans som jag inte tvättat på länge och som luktar cigarettrök kan jag ha på mig utan större problem.  Bara att spruta en halv flaska parfym på dom så luktar det inte så illa.
Sitter för övrigt och fixar naglarna, men eftersom jag inte har aceton får jag riva bort det gamla nagellacket. Kul.
Och det regnar här. Men det gör ingenting. För det är mysigt att ligga i sägen och lyssna på hur regnet smattrar mot fönstret.

Och snart kommer D. hem.
Då ska vi städa och fixa plats åt mina saker i garderoben.

Kanske ska ta och leta upp aceton.. D.s mamma verkar vara hemma, antingen det eller så åskar det hahahaha.

ich lass dir nie mehr los

20 Maj -1o <3
Nu är det helt avklarat. D. och jag. <3

----------------------------------------------------------

Här sitter jag nu. Och som en blixt från ingenstans börjar känslorna svamla.
Det är faktiskt jävligt störande för här ville jag vara glad över min nya kärlek. Men det vill inte fittborderline.
Jag kör in naglarna i foten och bryr mig inte om vad fittborderlinen säger.
Jag SKA vara glad. Så det så!!


Jobbet igår gick bra, vi hade väl cirka sju gäster. Helt öde var det och vi stängde halv nio.
Under helgen, om det är fint väder (de har sagt regn regn regn) så ska jag jobba nere i Beach Baren.
Och denna veckan är det också långhelg. Måndag är annandagpingst.
Vilket betyder fler dagar att umgås med min D.

Idag är planen att hälsa på lille Raphael och om 6 måste jag klippa mig.

Fram tills D. kommer hem från jobbet ska jag jobba med photoshop.

peace!

Jävla buss

Nej, nu tror jag att jag tar körkort fastän alla läkare i hela världen kommer avråda mig till det.
Österrikes fittbuss-system är så jobbigt att jag vill skriva till Herr Bundeskansler och klaga sönder mig!
Man kan väl ändå sätta in lite fler bussar än de ytterst få som går, eller? Det ska väl inte vara så svårt?!

På tal om buss, snart måste jag ta en halvtimmas promenadsväg till busshållplatsen. Visst det finns några hållplatser som ligger närmare, men där går det fan inga bussar vid den här tiden. Varför ens ha en hållplats där?!

Ja, jag är sur xD

Vad jag gör när inte D. är hemma

Usch. Slappa magmuskler. Måste träna.


har för övrigt gått igenom alla mina bloggar jag haft.
livraddmedstil.blogspot.com
iselilja.blogg.se
insidearetard.blogg.se

Och där hittade jag en text från Loke Nyberg i Iselilja.blogg.se

24 oktober 2007:


Jag hittade mitt liv i Lokes text.
Fan vad jag blev rädd! Han har ju skrivit om mig. Mitt liv.

Jag hittade mig själv igår, på ett kort där jag var fyra år. 
Jag hade änglablick och kopparlockigt hår.  
Med lena kinder, mjuka drag, mitt oförstörda forna jag. 
Som motsatsen till allt jag är idag.  
Jag satt förstenad och funderade ett slag, var är min oskuld
och mitt samvete idag?
Vad har jag blivit, har jag lärt mig nånting?
Men det enda svar jag hittade var 
Spring! 
Jag springer som en jagad katt, jag försöker hålla mig för skratt
och jag åldras 14 dagar varje natt 
Jag super, springer, spränger fram i ett moln av silver sot och damm från Umeå till Stockholm,
Amsterdam. Här är ert underbarn och släktens svarta får en pensionerad vuxen yngling, fyllda fyra år.
Jag gjorde allting fel i ert familjespel, men ångrar ingenting.
Accelerera, explodera 
Spring! 
Och bitter sitter lilla mor i stilla nostalgi och minns
den tid när kärleken var fri.
Sin flower power utopi, och bränna bh-ideologi,
men de färgglada vågor hon surfa drog förbi
och lämna plats för ironi och MTV. 
Regnbågsröken har bytts ut mot E och speed
men lilla mamma vi är också barn av vår tid.
Vi hånar det vi älskar och så dansar vi i ring,
och sjunger för varandra bara 
Spring! 
Förbi varenda kö, till en kamerabevakad öde ö,
för om du blinkar till på stjärnhimlen, då skall du aldrig dö.
Spring! 
Från var och hur och vem, från ansvar, plikt och nio till fem.
Som en förlorad dotter eller son som aldrig hittar hem.
Spring! 
Vägra sitta still! 
Spring! 
Vägra bjuda till! 
Med magiskt knark och damp,
för att du kan för att du vill. 
Jag leker med mitt liv som katten med sitt garn
och jag vet förbannat väl att jag blir aldrig mera barn.
Av ideal och samvetskval är allt som återstår;
ett foto i min plånbok där jag nyss fyllt fyra år. 
Jag sörjer de jag sårat de jag sårat, men ångrar ingenting.
jag våga möta verkligheten, avslöjade hemligheten,
ända in i evigheten 
Spring!

-----------------------------------------------
Ja, någonting hände mig när jag var 4 år.
Någonting som aldrig kan tas tillbaka.
Många av er som läser vet vad det är.

Och även en text jag skrivit:
6 augusti 2007

När man inte ens kan fly in i musikens värld,
har man förlorat da?
När ett leende, ett betende blir ens sköld,
har man vunnit da?
När känslan av ensamhet och overklighet kväver ens murar
och tro pa att man klarar sig med spel,
har man da förlorat sin religion?
Om man kan öppna sina egna ögon med desperata metoder,
har man vunnit da?
Jag vill sa gärna svara ja. Men jag kan inte.
Jag kan inte säga upp mitt liv.
Jag kan inte svika mitt andra jag.
Har man förlorat allt när man inte klarar av sig själv?
Ett betende som blivit ens liv är ens egna sanning.
Min sanning, min angest, min drog.
Jag kan aldrig andas i augusti.
Det är min svara manad, min svaghet.
Mina jag är inte starka nog för den död augusti för med sig.
I vilken av mig ska jag gömma mig i inför höstens intrang?
Ljuva höst,
för bort augustis svek, innan den blir min död.
Jag och mina jag maste kämpa mot demonerna nu.
För jag orkar inte dö igen.
Min kropp skriker efter en drog som bedöver,
som gör att allt gar över.

Och sist med inte minns, några dikter från min
Dead Girls Poems-samling:
17 januari 2007



ISOLA
Blott en dag,
ett ögonblick i sänder...
hörde jag hela tiden
Det kom alltid upp i mitt huvud
när jag grät.
Dagar blev till år
och jag fortsatte att hoppas
Jag fick lära mig att alla bara går.
Under varje tår
undrade jag varför
men jag fick aldrig något svar.
Efter alla jävla dagar i sänder
finns det en och annan som är kvar
och jag släpper aldrig deras händer

- - - - - - - - -

OSKYLDIG
Du är min Lovisa, när jag är Ofelia
jag kramar din hand hårt
och minns hur det var
när jag såg världen
ur ett barns ögon.
När allt var oskyldigt.
Nu är jag olyckligt vetande
om all orättvisa och fel
jag vet varför mina tårar rinner
jag vet varför rädslorna inte försvinner.
Jag är stor nu
med alla tillhörigheter
så jag slutar andas
jag slutar äta.
För jag orkar inte veta
jag orkar inte leva
Jag ska klaga
för jag orkar inte vara
stor.

- - - - - - - - - - 

ÄLVOR
Älvor små,
ni är mina
jag älskar er över mitt förstånd.
När jag är paralyserad,
saknar er beröring
jag älskar er mer än jag kan förstå.
Varje da, varje natt
hör jag våra skratt
eka i luften jag andas.
Vår kärlek blandas med solljus.
Alla våra lekar
alla våra bus
ger mitt hjärta extra slag.
Jag kramar era händer
och känner att oturen, sorgen, vänder.
En dag i sänder,
låt tiden hela.
Ni satt med mig varje natt
jag tror på era ord.
Om alla är en färg, är ni glitter <3

- - - - - - - - -

I WANT TO WISH IT ALL AWAY
I can not wish it all away
can't hope it all away
why didn't you catch me whe i fall---
it's nothing left at all.
I'm picking up the pieces of my heart
the feelings are driving me apart.
Blinded by tears
I'm walking home.
My body is aching with fears,
I fear you're gone,
I'm all alone.
I'm a living dead
my feelings are numb,
I was blind, to dumb,
to see,
that you,
never really wanted me

- - - - - -  - - --  - - - - - - -

LAGOON
Föreställ dig en perfekt illusion
utan vänner
Föreställ dig ett perfekt gömställe
utan någon
att kunna hålla din hand,
en som vet att du känner.
Föreställ dig en strand utan vågor,
utan vatten
Föreställ dig en trädgård utan älvor
att leka med i natten.
Du känner dig tom, men full
på samma gång
När du gråter hela natten lång.
Föreställ dig himlen utan änglar
föreställ dig en modersfamn.
Ensam i en båt utan åror
att kunna ro i hamn.
Föreställ dig en arg fadersblick
och sedan se kärlek du aldrig fick.
Jag är som du,
barfotabarn.
I passagen mellan livet och döden.


Feuer frei

Ibland så tror jag att jag föder min egna ångest. Eller ja, mer så att jag lägger eld på veden.
Varför fan gör jag det egentligen? Hit med brandkåren ska det ju vara!
Fan vad jag är en knepig typ. Jag har emotionell cancer. (detta underbara uttryck, som förklarar så mycket med sina två ord kommer från Jazzy - www.jazzyjazzy.blogg.se)
Men ja, det är väl så när man lider av olika psysiska men, den enda föder den andra, medan den ena dödar den andra. Jag kommer nu kalla det emotionell cancer.

D. är på jobbet och jag ska hämta kaffe till mig själv. Förbereda mig mentalt på att jobba imorgon med att kedjeröka och försöka tysta alla röster. (Nej jag är inte schitzo, jag kallar mina jävla känslor röster för dom skriker)
Fördriva tiden tills D. kommer hem med dator och TV. Jag tror jag behöver en hobby....
Det suger att jag inte har bil, annars hade jag kunnat hälsa på Issy och Raphael.




^^

NU ringde hon.
Och jag sa att det ser väldigt dåligt ut med jobbmöjligheter idag.
Hon sa att det inte gjorde någonting. Hon frågade om jag kan imorgon, jag sa hmm... Och så sa hon kan du på torsdag?
Och jag svarade att torsdag är bättre.
Egentligen borde jag inte ha några problem med att jobba. Men hela min kropp skriker NEJ NEJ NEJ NEJ!!!
Och denna gången ska jag lyssna på min kropp. Så inte allt blir pangkaka.

D. har för övrigt kommit hem <3
och han gjort något som han aldrig gör annars, han skrev ett sms under tiden han jobbade.
För att han saknade mig så mycket.
Puss på det!



Mrfffpf....

Nu är jag sur.
Jobbarkompis ringer inte - utan min farbror och frågar om jag kan tänka mig att jobba idag från klockan fyra till åtta.
Vad svarar man? Ehm.
Nej? Ja? Varför ringer inte hon själv och frågar, det gör det hela så mycket lättare?
Hon svarar inte heller när man ringer. Kul.
Jag vill inte jobba idag. Eller imorgon. Eller fredag.
Visst, det underlättar för henne. Men vaddå vara ute i sista minuten?
Här har man planerat saker och helt plötsligt ska man göra pangkaka av allt.
Ska jag vara så elak och säga att jag inte kan? (Kan är här att vilja..)
D. är inte heller hemma, så hur kommer jag hem så jag kan jobba? Visst, det går en buss och jag är då framme vid jobbet prick fyra. Men shit, sluta.
Jag vill inte ha huxflux-tider att anpassa mig efter. Jag vill ha fasta tider att anpassa mig efter, för det gör allt lättare och får inget kaos. Jag hatar kaos.
Kaos är bajs.



:)

åter igen hos D.
Det blir bara svårare och svårare att komma härifrån. Haha, men det är väl så det ska vara.
Aldrig har jag känt såhär för något och jag vill aldrig sluta känna så som jag gör.

Idag slapp jag iaf gå upp halv fem. Utan fick sova till sju. För jag hade mina ärenden i Hartberg. Skjuts fick jag av D.s moster/faster (Här heter både Tante, och jag vet inte från vilken sida....) som skulle till jobbet och där åker hon igenom Hartberg. Hon var störtskön!!!
Vi babblade hela vägen och jag hade ingen ångest över att det var en ny människa att lära känna. Me like!

Mina ärenden i Hartberg gick också bra. Och en långlångpromenad har jag fått också.
Så efter att jag duschat, kan jag med gott samvete gosa ner mig i D.s säng tills han kommer hem utan att känna mig som en valross!



bara du, jag & stjärnorna

Långhelg från torsdag till söndag. Och tack vare skitdåligt väder behövde jag inte jobba. Det har blåst så mycket at halva skogen ligger på vägen.
Är nu hemma igen. D. jobbar.
En hel långhelg var det vi två. Vi var och besökte lille Raphael, shoppade, åt McDonalds, var på byfest och pratade så mycket att orden nästen tog slut. Vi pratade om allt. ALLT!
Det finns nog inget jag inte kan säga till honom. Inatt var temat borderline och panikångest. Jag förklarade hur det känns, vad det innebär och grunden till varför jag är jag.
Och jag älskar det han sa.

"Om det nu går så långt, att du drogar ner dig, skär upp dig och nästa dag vaknar upp på sjukhuset - så vet du iallafall vem det var som åkte dit med dig." & "Men jag önskar att innan det går så långt att du kommer till mig så löser vi det TILLSAMMANS."

Och 10000-tal tankar flög igenom huvudet. - Du är inte värd det, du är inte värd att vara så omtyckt. Du kommer förstöra allt. Du kommer såra honom om du skär upp dig, och vet du - jag ska fanimej se till att du gör det.
Men så slutade allt med en tanke, en tanke som var komplett tystnad. Ingen jävla röst som tränger sig in i mina tankar för att förstöra. Bara tystnad.
Och känslan av att veta att det han sa, det menar han. För jag har det även skriftligt från en annan gång.

I alla fall, i lördags fick han se lite av borderlinebarnet. Han såg till att vi kom hem (ringde sin mamma <3) Och höll om mig hela vägen. Fastän alla elaka tankar ringde i mina öron, var jag på ett konstigt sätt så lugn. Så... trygg.

Är nu på språng, tvättar och städar. Vaken sedan klockan fem. Om mina tabletter inte hade tagit slut hade jag stannat kvar och sovit ut medans han är på jobbet.
Men nu hämtar han mig efter istället.

Nej nu är datorpausen över, dags för rökpaus och sedan ska jag fortsätta städa.




<3

Vaknade upp hos D.
Underbar känsla

Yay!

Idag blev D. gudfar. Hans gudson kom till världen för några timmar sedan.
Han är överlycklig och jag glädjer mig så för honom!! Imorgon ska vi åka till sjukhuset och hälsa på de nybakade föräldrarna och lilla Raphael.

Jag är för övrigt mer stabil nu. Måndag och tisdag var pissdagar!!
Eller ja, tisdagen var lite bättre än måndagen. Berättade allt för D. om vad som hände i måndags och att jag funderar på att söka ett praktikjobb och gå i skolan. (Här heter det Berufsschule / Jobbskola) Man studerar ca två månaden och praktisterar resten av tiden.
Har hittat några ställen på AMS som jag ska kolla upp lite närmare.
Och hur det blir med jobbet som jag har... Jag ska fråga om jag kan jobba under dagen bara. För med mina piller kan jag inte jobba natt, det är nu totalt bevisat.

Nej nu börjar min Seroquel verka, dags att nana.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0