Jävlarsfanfitthoräckelskuksugarshorunge.

Fan, allt jag gör blir bara fel. Försöker vara 150% på jobbet. Ge allt jag har.
Vara överallt samtidigt och se till att alla har roligt. Försöker försöker. Försöker ge allt jag har.
Tydligen har jag ingenting att ge.
För det är bara kritik hela tiden. Allt jag gör är fel.
Jag har lärt av mig av att studera de andra - alla gör de på olika sätt. Hur ska jag göra? Ena gången duger inte det och andra gången inte det.
En prislista där hälften av allt vi säljer inte finns med. Man frågar efter pris, får kritik för det. Ska jag hitta på ett pris?
Huvudräkningen går åt skogen, får kritik över att jag skriver upp vad alla dricker och pris och räknar ut efter varje gång så jag snabbt kan säga hur mycket det ska betala - får kritik för det. (Andra gör också så på jobbet)
Jag ser till att folk har att dricka, går rundor, frågar om allt är okej och kollar askkoppar.
Får kritik över att jag aldrig är ute bland folket. Ska jag stå i dörren och fråga folk innan de ens kommit in i lokalen och satt sig vad de vill dricka?

Det är bara kritik hela tiden. Jag ska vara överallt, vara trevlig till de äckligaste svinen som ger mig de snuskigaste kommentarerna i världen och retas hela tiden med mig, medans de andra står och ser på. De ger ingen hjälp.
Och sedan, i slutändan, är allt mitt fel.
Man får inte en syl i vädret när kritiken haglar.
Ingen chans att fråga, har du sett det bra jag har gjort också?
Nej, Ronjah ska vara gud och en hora i baren, så är det.

Igår var verkligen den värsta dagen någonsin. Abstinens, illamående, njurar som värkte.
Och som en grädde på moset: två timmars sömn, en massa kritik och äckliga horgubbar som man måste behandla som gudar. Men jag hade inget tålamod. Jag fick nog, var lite otrevlig mot vissa av dom.
Ursäkta mig, men jag är en människa som är värd att behandlas med respekt. Jag kan ta kommentarer, jag är van vid de hungriga blickarna, men igår - borderline-ungen i mig bara skrek döda dom eller döda dig själv.

Idag ringde min framtida-chef. Han behöver mig på ytterligare ett ställe. Det blir tre ställen, tre olka prislistor och tre gånger så mycket förvirring. Jag vet inte om jag kan.


Jag stänger av mig nu.
För jag orkar inte mer.
Men jag har D. och det gör mig lite gladare.
Annars hade jag säkert vid det här laget skurit upp mig.
Men jag kan inte såra honom på det sättet. Så jag låter bli, och kryper ihop i mig själv.
peace.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0