Ronjah

Långhelg från torsdag till söndag. Och tack vare skitdåligt väder behövde jag inte jobba. Det har blåst så mycket at halva skogen ligger på vägen.
Är nu hemma igen. D. jobbar.
En hel långhelg var det vi två. Vi var och besökte lille Raphael, shoppade, åt McDonalds, var på byfest och pratade så mycket att orden nästen tog slut. Vi pratade om allt. ALLT!
Det finns nog inget jag inte kan säga till honom. Inatt var temat borderline och panikångest. Jag förklarade hur det känns, vad det innebär och grunden till varför jag är jag.
Och jag älskar det han sa.

"Om det nu går så långt, att du drogar ner dig, skär upp dig och nästa dag vaknar upp på sjukhuset - så vet du iallafall vem det var som åkte dit med dig." & "Men jag önskar att innan det går så långt att du kommer till mig så löser vi det TILLSAMMANS."

Och 10000-tal tankar flög igenom huvudet. - Du är inte värd det, du är inte värd att vara så omtyckt. Du kommer förstöra allt. Du kommer såra honom om du skär upp dig, och vet du - jag ska fanimej se till att du gör det.
Men så slutade allt med en tanke, en tanke som var komplett tystnad. Ingen jävla röst som tränger sig in i mina tankar för att förstöra. Bara tystnad.
Och känslan av att veta att det han sa, det menar han. För jag har det även skriftligt från en annan gång.

I alla fall, i lördags fick han se lite av borderlinebarnet. Han såg till att vi kom hem (ringde sin mamma <3) Och höll om mig hela vägen. Fastän alla elaka tankar ringde i mina öron, var jag på ett konstigt sätt så lugn. Så... trygg.

Är nu på språng, tvättar och städar. Vaken sedan klockan fem. Om mina tabletter inte hade tagit slut hade jag stannat kvar och sovit ut medans han är på jobbet.
Men nu hämtar han mig efter istället.

Nej nu är datorpausen över, dags för rökpaus och sedan ska jag fortsätta städa.