tystnad, tunnel - avfart
... och när jag går in på facebook och kollar in mina vänners sidor, så är han där. M.
Hans profilbild, hans namn under gemensamma vänner. Nästan alltid.
Han ler och jag minns precis när bilden är tagen.
Och mitt plåster-klister hjärta gör ont. Och jag ser framför mig alla gånger jag kom från jobbet, smög mig in i hans rum och satte i hans säng och tittade på honom när han låg där och sov. Kröp ner under täcket, la hans arm om mig. Han pussade mig på håret och nacken. Och där låg vi tills det var dags för honom att gå till jobbet.
Varenda gång jag ser honom framför mig ler mitt inre, men mitt hjärta brister.
Sedan tänker jag på de gånger jag satt i hans säng med panikångest, kramade kudden så hårt så hårt.
Hur han såg på mig och undrade vad som händer med mig.
Och jag kunde aldrig svara.
Jag tänker på de gångerna vi låg i varandras armar och jag spelade Kent för honom. Han förstod inte ett ord. Men det gjorde jag.
Och en kväll gick jag in i hans rum, hämtade min kudde och sa att jag sover hos mig. Försvann.
Desperat skickade han ett sms; kom tillbaka, så pratar vi.
Minns att jag grät. Minns hur det flöt ångest i mina ådror istället för blod. Och i en bråkdel av en sekund var allt över mellan oss. En massa lögner om varför jag gör slut.
Vi var sedan vänner.
Men vi ville båda mer. Men den vägen hade en vägspärr.
En väggspärr med skyltar. Varning; Borderline. Varning; panikångest, Varning; PTSS. VARNING SKADADE MÄNNISKOR!
Jag vill göra som Eternal Sunshine of the Spotless Minds.
Radera allt från min näthinna. Allt.
Glömma.
Sudda ut.
För du svarar inte. Inte på sms. Mail. Facebook.
Du har redan glömt.
Love Undone.
______________________________________________________________________________________________
En sådan där update:
Idag är min sista semesterdag. Imorgon anmäler jag mig arbetslös och drar in A-kassa.
Nytt jobb har jag, men det tar ett tag innan jag kan börja. (Allting hänger på väder)
Servetris nere i Beach baren vid sjön.
Städade där idag, och han jag ska jobba med verkar som en kulig typ. Vi kommer säkert ha partaj på jobbet!
Hans profilbild, hans namn under gemensamma vänner. Nästan alltid.
Han ler och jag minns precis när bilden är tagen.
Och mitt plåster-klister hjärta gör ont. Och jag ser framför mig alla gånger jag kom från jobbet, smög mig in i hans rum och satte i hans säng och tittade på honom när han låg där och sov. Kröp ner under täcket, la hans arm om mig. Han pussade mig på håret och nacken. Och där låg vi tills det var dags för honom att gå till jobbet.
Varenda gång jag ser honom framför mig ler mitt inre, men mitt hjärta brister.
Sedan tänker jag på de gånger jag satt i hans säng med panikångest, kramade kudden så hårt så hårt.
Hur han såg på mig och undrade vad som händer med mig.
Och jag kunde aldrig svara.
Jag tänker på de gångerna vi låg i varandras armar och jag spelade Kent för honom. Han förstod inte ett ord. Men det gjorde jag.
Och en kväll gick jag in i hans rum, hämtade min kudde och sa att jag sover hos mig. Försvann.
Desperat skickade han ett sms; kom tillbaka, så pratar vi.
Minns att jag grät. Minns hur det flöt ångest i mina ådror istället för blod. Och i en bråkdel av en sekund var allt över mellan oss. En massa lögner om varför jag gör slut.
Vi var sedan vänner.
Men vi ville båda mer. Men den vägen hade en vägspärr.
En väggspärr med skyltar. Varning; Borderline. Varning; panikångest, Varning; PTSS. VARNING SKADADE MÄNNISKOR!
Jag vill göra som Eternal Sunshine of the Spotless Minds.
Radera allt från min näthinna. Allt.
Glömma.
Sudda ut.
För du svarar inte. Inte på sms. Mail. Facebook.
Du har redan glömt.
Love Undone.
______________________________________________________________________________________________
En sådan där update:
Idag är min sista semesterdag. Imorgon anmäler jag mig arbetslös och drar in A-kassa.
Nytt jobb har jag, men det tar ett tag innan jag kan börja. (Allting hänger på väder)
Servetris nere i Beach baren vid sjön.
Städade där idag, och han jag ska jobba med verkar som en kulig typ. Vi kommer säkert ha partaj på jobbet!
Kommentarer
Postat av: Jazzy
Smärtan man känner efter att ha förlorat någon på något sätt gör så ont. Man vill bara radera allt som har med personen att göra, just för att det gör för ont att minnas, samtidigt gör man allt för att inte glömma...
Trackback
